undrens tid är inte förbi

nu kom precis en kollega in till mig för att säga att han tycker det är tråkigt att jag inte ska va kvar här. en av de kollegorna på det här bygget som faktiskt verkar vettig, men som jag tyvärr inte jobbat så himla nära med. lite tår i ögat nästan faktiskt.

när ska jag sluta förundras över att andra tycker att jag är bra?

och varför går jag runt och säger att jag inte får vara kvar när det nog egentligen är 50/50 med att jag inte vill?

jag är redan trött på att hafsa runt. jag vill vara någonstans som känns hemma. men var är det?